Som jag skrev i mitt förra inlägg så var jag på vårdcentralen i måndags och tog bort 3 leverfläckar jag hade på ryggen! När jag skulle gå där ifrån så säger sjuksköterskan som plåstrat om mig: "Ja, du har väl någon som kan kolla så att stygnen ser bra ut och som kan byta förband på dig?!".
Hon tänkte nog inte så mycket på vad hon sa, men för mig kändes det som att hon sa: Ja du är väl tillsammans med någon, någon som finns där hemma, som väntar på dig..annars är du ju konstig!
Tänk för att jag just nu inte har någon som kan kolla mina stygn... vad ska jag göra då?!? Det skulle jag ju så klart ha frågat henne... men det gjorde jag inte. Istället gick jag därifrån och tänkte på att det är jobbigt och tråkigt att vara singel!
Enligt en artikel i Aftonbladet så finns det över 2 miljoner singlar i Sverige och det gör oss till ett av världens singeltätaste länder! Undra verkligen varför det är så? Och varför, om det nu finns 2 MILJONER singlar, går man runt och tycker att man själv är den ENDA singeln i världen?!!
Bara för att man e singel behöver ju inte det betyda att man är ensam...men tanken slog mig när jag gick ifrån vårdcentralen; inte nog med att jag inte har någon som väntar på mig där hemma... men om jag skulle vara helt ensam... vad hade jag gjort då? Det finns ju faktiskt väldigt många människor som inte har så många vänner/bekanta i sin närhet... men i dagens samhälle så försvinner sådana människor.
Jag är just nu inne i en "ensam"-period. Inte för att jag är ensam.. missförstå mig rätt.. Jag har fantastiska vänner som jag älskar och en underbar familj, MEN många av dem bor långt bort och eftersom jag varit sjukskriven i drygt 2 månader nu så har jag inte haft det naturliga mötet med folk som man annars har när man går till jobbet. Det kan ibland gå dagar utan att jag träffar någon...om man bortser kassörskan på ICA eller nån pensionär som är ute på promenad med hunden som man bara går förbi utan att hälsa (detta är Stockholm..inte Bjärnum! =) ). I början tyckte jag det var ganska så skönt.. men jag inser nu att det tär på ens välmående!!
Forskaren Bengt Fridlund har kommit fram till att: "Fyra kramar per dag behövs för att överleva överhuvudtaget. Åtta kramar per dag för att må bra och tolv kramar per dag för att växa som människa!"
Denna veckan har jag kramats...2 gånger!! Jag ligger lite back kan man säga!
Att känna sig ensam är nog en av de jobbigaste känslorna jag vet... kanske har det att göra med saker som har hänt för längesen och som sitter djupt rotat i mig... eller så är jag kanske bara skapt sådan. Vissa personer tycker ju att det är skönt att bara umgås med sig själv, men jag är inte en av dem. Jag vill ha någon att dela vardagen med....någon att berätta allt för, någon att laga mat tillsammans med, någon att skratta med, någon att kramas med, någon att bara VARA med!!
Just nu så känner jag att denna någon faktiskt inte behöver vara en kärlek... Just nu så känner jag att jag mest vill ha någon här... sen om det är en kille, tjej (hund?! =) ) spelar inte jätte stor roll... bara NÅGON!
Jag vet att min "ensam-period" kommer att ta slut, förhoppningsvis inom en väldigt snar framtid, men det får mig att tänka på alla människor vars ensam-period inte kan ta slut...för att det inte finns någon där... inte finns någon som kan kolla deras sår på ryggen... hur klarar de sig?
Matttiaz x
